Recensioner
Juan Benítez Jamchen
Som Ställ des ut Konstsalen Atelié Lärkesholm -konstrundan Nordvästra Scåne- Sverige (2011
På vilken sida spegeln är vi? Det verkar konstnären, skribenten, vännen fråga sig.
I detta oändliga samtal som Juan Benítez, målaren, för med sig själv har han lyckats nå ett fruktbart samarbetsavtal med sitt alter ego, poeten. De har bestämt sig för att sluta arbeta parallellt, som de har gjort under de senaste åren. Hittills var det skribenten som ibland kompletterade bildkonsten med sina ord, men har nu bestämt sig för att göra uppror. De har smält samman till en. Nu vet vi inte längre vem som är bild, vem som är spegel, vem är yin eller yang. Utan denna symbios skulle man inte kunna förstå Verkligheter och drömmar, som enligt min mening är hans tätaste verk, hans mest sammanhängande. ”Jag samtalar med den man som alltid är med mig” skrev Antonio Machado. Juan inte bara samtalar, utan har nått fram till en överenskommelse med den man som är med honom.
Denna pakt, en produkt av det där intima samspråkandet, slöts förmodligen medan han avslutade sin senaste serie (då en gyllene skalbagge korsade hans liv). Resultatet blir en ännu mer fridfull konstnär i full kreativ mognad utan behov av jongleringskonster för att uppnå sitt mål. Som med precisionen och skönheten hos japansk kalligrafi illustrerar sina tankar, ställer oss frågor och, vad som är än viktigare, utmanar oss att också ställa oss frågor. Å andra sidan skymtas en alert poet som fokuserar på ordet i en av huvudrollerna och, som visitkort, ger oss en vacker sonett. Till fullo en skribentens avsiktsförklaring som öppnar upp rum i tavlan för att stanna. För att, utan att upphöra vara komplement, kompletteras, också av illustratören.
I de skånska skogarnas frid bestämmer en sjö på vilken sida spegeln den vill vara, en vit grotta kan visa oss vägen hem eller fylla oss med ovisshet, det kunde vara, enbart, upptakten till en solnedgång. Naturens nyckfullhet tycks än mer ombytlig i konstnärens ögon. Poeten drömmer, målaren berättar dessa drömmar med rättmätigt lugn, medveten om historiens innebörd. Eller, är det tvärtom?
Den ”svenska” konsten av Juan Benítez är ett logiskt steg på den väg han började i den vita andalusiska byn där jag för flera år sedan hade turen att lära känna målaren, skribenten, Vännen. Han avstår inte från inte sitt yrkeslivs konstanta värden, sin passion för naturen, en nästan matematisk iver inför formen och dess symbolism. Men den är också ett svar på hans ihärdiga sökande efter det andliga, det inre. Det är inte ett slutgiltigt svar utan en nyckel för att hitta nya frågor. Som vi kommer se åskådliggjorda i hans kommande arbeten. Men nu förnöjer vi oss i betraktandet av Verkligheter och drömmar. Jag är säker på att ni kommer att njuta av denna resa genom spegeln.
Uppsala, 13 mars 2011
Gonzalo Monserrate Novis
Målare, musiker, vän.
Som ställ des ut i Örkelljunga kulturhuset. (2010)
Som ställ des ut i Örkelljunga kulturhuset. (2010)
SUGGESTIV BILDPOESI - JUAN BENÍTEZ JAMCHEN
Denne multikonstnär, född 1967 i Malaga, kom till Sverige i augusti 2009, hitlockad av sin skånska hustru Malin och av det skånska landskapet, som han snabbt kände sig hemmastadd i. Bakom sig hade Juan Benítez då en gedigen utbildning, främst inom måleri, och tog avsked med en större utställning på Malagas universitet. - från ”Malagas vinstänkta redd” med Karlfeldts ord - och dessutom med en estetisk essäsamling, ”Estética de la indeterminabilidad” (Obestämbarhetens estetik). Han hade då också framställt sin konstsyn i två romaner och framför allt illustrerat sina egna poem i en diktsamling. Det finns självklara samband mellan hans bilder - han är framför allt en särpräglad målare - och hans essäer och dikter: de inspirerar och ackompanjerar varandra.
Väl ankomsten till Sverige (Örkelljunga) var han inte sen att genomföra sin första separatutställning, i oktober 2009 på Galleri Sollång i Magnarp. Debuten innebar ett omedelbart genombrott: han hälsades välkommen som en förnyare på den skånska konstscenen av en av landets främsta och kanske yppersta konstkritiker;
”Med poetisk lågmäldhet tar han med sina betraktare till lätt stiliserade, halvt surreella, halvt exotiska världar som leder tankarna till nordindiska och nepalesiska landskap med ökenliknande slätter, ensamma blommande kakiträd, grönskande bergmassiv och blåa, svävande buddhor. I målningarna låter konstnären sina funderingar över tillvarons grundläggande element och strukturer ta synlig form.”
I allt vad Juan Benítez Jamchen gör är han en sökare av nya former och en outtröttlig utforskare av människans villkor och psyke - därför är det också en oerhörd spännvidd mellan hans formstrama och figurativa bilder, ibland starkt geometriserande, och de impressionistiska visionerna. Denna svävning mellan det mörka inre och det ljusa yttre, mellan de formfasta inre perspektiven och de spekulativa hägringarna, dominerar också i hans dikter och filosofiska funderingar. Man ser genast hur de inre drömsynerna och de yttre sinnesintrycken befruktar varandra. Dikterna upplevs lika ofta som illustrationer av bildernas tema som inspiration för dem. Så här koncentrerat lyriskt låter det i dikten ”Vaken”, som kan utgöra ett ackompanjemang till många målningar:
När dagen är natt
vill natten vara dag.
Timmarna försvinner i dunklet
och jag vaknar, avvaktande, i mörkret.
HELMER LÅNG
"Vacío es color" ("Tomhet är färg")
Som ställ des ut i Sala del Rectorado de la Universidad de Málaga -Rektoratets Konshall vid Málaga universitetet (Spanien-2009)
Kanske en dag lyckas jag upptäcka hemligheten, och få veta vad dessa boxar gömmer som Juan Antonio Benítez visar i några av sina tavlor. När jag betraktar dem så har det kommit för mig att det handlar om samma hemlighet som Antoine de Saint Éxupery avslöjade för den Lille Prinsen, och att inuti dem så kan var och en finna vad de verkligen önskar. Det skulle vara ljuvligt. Jag har alltid betraktat dem båda som drömmare eftersom, var och en på sin egen tid, har haft förmågan att höja oss över det vardagliga. Saint Éxupery, flygande över öknen mitt i natten, skrev att det essentiella var osynligt för ögat och kunde bara ses ordentligt med hjärtats ögon. Och Juan Antonio, medan han fantiserar mitt på ljusa dagen, har lyckats få oss att drömma om livet med andra ögon; lyckats få det som verkade osynligt att förvandlas till något uppenbart. En dag sa han till mig: du kommer att förvånas över vad du är kapabel till att förnimma. Det var då som jag förstod denne konstnär som klarar av att skriva ner sina tankar och sedan lämna dem fria så att var och en kan finna färgen på sin egen årstid; så att var och en kan finna, eller ej, sin önskan; så att var och en kan bestämma om den vill vara allt eller inget eller varken det ena eller det andra, men på villkor att på vägen, vem du än är och vad du än väljer, inte glömmer att leva, för under livets gång, liksom i hans boxar, finns det inte plats för frånvaro.
Juan Benítez verk är ett sökande utan slut; ett sökande för att förstå sig själv; för att förstå, till och med det som man inte är. Ett sökande som blir till en intensiv ansträngning, omslutande, total, medelst reflexion, betraktande, bildkonstnärligt uttryck. Det är verk som återspeglar sin närvaro i de scenarier där de bor, i de där de känner; i de där de helt enkelt kommer att fortsätta att vara.
Juan Benítez söker efter Intet i de ödsliga nordiska landskapen, och hittar det till slut, bestämt och fullt av sig självt och av färg. Men trots allt så fortsätter han att söka efter det, i bergen i söder, i Medelhavets andalusiska, och senare i de Kantabriska...
I detta sökande blir det bildkonstnärliga för honom så mycket mer än en uttrycksform; han förvandlar det till ett stort verktyg åt sina tankar mot en fullständig framställning av bilden: Inte bara det som man ser, utan även det som man doftar eller berör; det som man känner; det som imponerar. Allt som, definitivt, går bortom ordens förmåga att uttrycka känslor.
I slutändan är det livet som aldrig har upphört att växa fram ur hans dukar. Han gör detta med all den intensitet i elementen som fanns vid världens ursprung: vatten, eld, luft, himmel, jord; eviga följeslagare, från natt till dag. Och nu, med ett nytt års fulla kraft, kommer Juan Benítez verk till vårt Universitet. Det är vinter här i söder, en varm vinter i staden som välkomnar hans mediterade paradis; en vinter som här alltid väntar på mandelträden. I Juan Antonios verk väntar även det gröna tålmodigt på sitt andrum. Det är vårt syd, södern som inbjuder till meditation på hans duk, havet i bakgrunden, olivträdet vid vår sida. Olivträdet, fadern, det träd som här representerar visdom och det eviga. Låt oss meditera tillsammans med målaren.
Vilken tur att få möjligheten att låta oss ryckas med av hans penslars hand, som i ett evigt sökande efter den färg hans prosa väljer.
Vägen är oväsentlig, eftersom i hans tanke, i hans konst, så tvingar aldrig vägarna; de nuddar dukens mörker, de insinuerar den där klara himlen som skänker hopp; de leder, de lär att se det som hitintills inte varit upptäckt. Det är först när den vise når målet som något verkligen påbörjas, sa filosoferna. Idag kommer Juan Antonios verk till Malagas Universitet. Vi hälsar honom välkommen. I hans målningar så blir slutet början; kanske finns den kvar där, gömd, hans hemlighet. Hans drömda sökande.
Miguel de Aguilera.
Catedrático de Comunicación Audiovisual y Publicidad.(Docent i Audiovisuell Kommunikation och Reklam)
Director General de Comunicación e Información.(Generaldirektör för Kommunikation och Information) Universidad de Málaga. (Malagas Universitet, Sp.)
